Jatkuva kasvatus käytännössä.

Nehän on järjestään jaksollisella kustannettuja. Samoin jk:n yläharvennusten aloituksessa täyssekapuustoinen alkutilanne. Mutta tätä ei tietenkään tunnusteta jk:n rasitteeksi.

”… Aina ovat olleet valmiit luonnon taimistot tai luontaisen uudistamisen edellytykset. Sillä on voitettu aikaa ja rahaa. Jos näitä edellytyksiä ei ole ollut, sitten on tehty aukkoa ja…”       Koettaisit nyt kerrankin päättää, kummassa liiottelet /valehtelet?!

”…Vakiintuneessa jk metsänhoidossa..”

Kerroppa nyt suoraan, missä tilanteessa pääsit aloittamaan jk:ta? Oliko se puuston 0-tilanne vai valmis jaksollisen sekametsä?

Vastaahan perustellusti liiottelun ihmettelyyn ja kysymykseen.

Metsäväittelyn nykytila on kuin 1500-luvun uskonpuhdistus suoraan suomalaisessa korvessa. Vuosikymmenten ajan metsäalan vanhat paavit ja piispat – eli virallisen opin nimeen vannovat virkamiehet, professorit ja teollisuuden asiamiehet – istuivat erehtymättömillä valtaistuimillaan. He saarnasivat latinalaista liturgiaansa Lapinjärven koetuloksista ja määräsivät jokaiselle kapinalliselle isännälle laillisen uudistamisvelvoitteen: avohakkuun jälkeisen taloudellisen kiirastulen, jossa tuhannet eurot upotetaan äestykseen ja taimiin. Tämä ”aneenmyynti” jätti perikunnat miinukselle, mutta takasi teollisuudelle halpaa kuitupuuta.

Nyt näiden metsäpaavien dogmit ovat murtuneet, sillä käytännön tutkijat lukevat luontoa omalla kielellään ilman välikäsiä . Elävä elämä, 5–8 mm vuosilustot ja myrskynkestävät eri-käisenä, jatkuvasti tukkia tuottavat sekametsät osoittavat, että virallinen oppi oli pelkkää teologiaa käytännön myyntituottojen rinnalla. Valta on siirtynyt takaisin metsienisännille, ja vanhat piispat ovat jääneet pyöräilemään ja yrittäen viheltää tyhjien aukkojensa laidalle.

Jos teillä on sama vaiva kuin minulla että Lars Lundqvistin puhetta on vaikeampi seurata kuin kirjoitettua sanaa, tässä Gunnar Sjölundin kirjoitus Linkedinissä joka kertoo saman tarinan.

*

Vi behöver prata nyanserat om hur svenskt skogsbruk vuxit fram och varför vi sköter skogen så här. Trakthyggesbruket är ingen ny metod som plötsligt infördes på 1950-talet.

Förr såg skogsbruket olika ut i olika delar av landet. Dimensionsavverkning och större områden med orörd skog hör framför allt ihop med Norrlands inland.

Det är viktigt att skilja mellan olika trädslag och skogstyper. Blädning förutsätter en granskog med träd i olika åldrar och dimensioner, där nya träd kan växa upp under de äldre. Historiskt har blädning förekommit på små arealer, främst i fjällskogarna. I södra Sverige har det inte bedrivits i någon större omfattning.

Tallskogen fungerar annorlunda. En tallplanta behöver ljus och utrymme för att utvecklas väl. I konkurrens med stora träd får den svårt att växa. När man försöker föryngra tall under ett glest bestånd riskerar man i stället att få en timmerställning eller fröträdsställning ovanför en ungskog som kan bli tät och svårframkomlig. Därför kan man inte utgå från att samma blädningsmetod fungerar för tall som för en flerskiktad granskog.

När vi talar om hyggesfritt kan det låta som om de gamla träden alltid ska stå kvar. Men även i en flerskiktad granskog avverkas de äldsta träden när de är mogna. De gamla träden står inte kvar för alltid. Skogen sköts och virket tas ut, men på ett annat sätt än vid trakthyggesbruk.

Vi brukar skogen för att få fram råvara till sådant samhället använder, som hus, byggmaterial och andra träprodukter. Skogsbruket ger också arbete och inkomster på landsbygden. Om vi avverkar mindre försvinner inte behovet av material. En del kan ersättas med andra material och en del av virket kan komma från andra länder. Då riskerar vi att flytta produktionen och påverkan någon annanstans.

En omloppstid på omkring hundra år betyder inte att all skog avverkas samtidigt eller att varje bestånd ska stå exakt hundra år. Bestånden avverkas vid olika tidpunkter, och det tar många år innan skogen kan ge mycket grovt timmer. Därför behöver skötseln planeras långsiktigt.

Jag funderar också på idéerna om småhyggen och så kallade schackrutor. Som jag ser det är det försöksidéer som behöver prövas och följas upp, inte färdiga lösningar som redan visat hur skogslandskapet kommer att fungera i stor skala. Om målet är att få fram samma virkesvolym från många mindre ytor behöver vi fråga oss hur många sådana rutor som krävs och hur landskapet påverkas. Det kan innebära fler små områden med ungskog utspridda mellan äldre skog. Vi behöver se hur försöken fungerar i praktiken innan vi drar långtgående slutsatser.

För mig handlar det inte om att en metod alltid är rätt och en annan alltid är fel. Men hyggesfritt är inte en enda metod som passar överallt. Vi måste utgå från trädslagen, marken och skogens förutsättningar. Samtidigt behöver vi diskutera produktion, naturvärden, föryngring och ekonomi utan att förenkla hela skogsbruket till en fråga om hyggen eller hyggesfritt.